Läger

Varit på läger med K mellan tisdag och onsdag. Har varit sååå mysigt att bara få vara med han. Inte ofta det händer. Vi har badat och lekt massor. Idag känner jag mig dock inte lika fit for fighting. Hoppas bara jag inte börjar blir sjuk. Hämtade T på dagis nyss och nu blir det att betala räkningar. Skönt att ha det gjort. Jag och J ska försöka att inte bråka så mycket, men det vet vi ju alla redan hur det kommer gå. Man hoppas ju självklart att denna gången kanske det blir så att det håller.Mina känslor för J har minskat väldigt mycket, till nästan ingenting. Men då och då ser jag killen som jag en gång i tiden faktiskt tyckte om och älskade. Men dom små glimtarna som kommer allt för sällan går ju inte att bygga nått på. Så känner att jag kan släppa han nu. Finns liksom ingenting där att hämta mer då han har förändrats till någon jag inte allt tycker om. Men om glimtarna om hur han kan vara när han anstränger sig om dom hade varit mera så hade nog känslorna inte varit som dom är nu. Men det viktigaste är att bygga upp ett föräldra förhållande så vi kan prata sins i mellan som föräldrar och lämna allt de "privat" utanför. Det låter jätte lätt och jätte bra, men att utföra kan vara en annan grej. Det återstår att se. Nu ska jag och T gå och bada.. Mysigt! Denna värmen tar ju kol på en liksom! over and out

Börja blogga igen kanske?

Hejsan svejsan, ni som har följt min blogg vet att jag inte har skrivit på typ 2-3 månader. Har inte riktigt bestämt mig om jag ska börja blogga igen eller inte. Tänker inte förklara någonting nu utan det kommer sen i sådana fall.

Just nu i mitt liv så har jag tusen bollar i luften känns det som. Väldigt mycket motvind och väldigt lite medvind! Alla väggar håller på att brytas igenom av en evighets hammare som bara bankar och bankar. Jag och J pratar knappt med varann vilken jag tycker är väldigt tråkigt, men man kan inte hålla på och försöka få en person att förstå när personen mer eller mindre skiter i vad som sägs. Vi kan verkligen inte sitta ner och prata i lugn och ro. Så fort det sägs det minsta fel antingen ifrån J eller ifrån mig så blir det ett jävla liv. Orkar inte ha det så längre, vill lägga min energi på nått någonting annat. Men å andra sidan så för barnen skull så måste jag och J ha ett fungerande samarbete. Varför ska det alltid var jag som ger mig? Varför har han rätten till att bete sig hur fan som helst och när jag blir förbannad eller irriterad då är det helt plötsligt mitt fel att vi inte kan prata för det inte går och prata med mig när jag är på det humöret. Men det är fan slut på det nu, den lilla energin jag har den lilla kraften som finns kvar ska jag lägga på nått annat. Antingen är det bara att inse att det är så här vi kommer ha det eller så är det nått som förhoppningsvis växer bort med tiden. Men just nu så känner jag att jag inte orkar längre! Blir bara ledsen och besviken och framför allt sårad när vi bråkar. aa nä nu ska jag ta och hoppa in i duschen så harre gött alla!